Startsida Tid Bank Gräns Cykel Din sko Rörelsen Inge namn Målbild Nazister Bruksort Dödsruna Vingslag En kärlek Sommartid Över gården Vita streck Alla vägar Jättehjärnan Canary Wharf Standard Oil Katten Europa Vad man faller Antingen eller Arkitektskolan Dikt om en dikt Fredag, september Koivousta Norden Mmmnnngggg snart! Några år tidigare Kring vårat oväsen Partiet förhandlar Davidstjärnans väg Generella ögonblick Nu ska alla till mars Min bror har fastnat Det kan vara en pojke Jag minns min framtid En dag slocknar näten En grav i Grängesberg Inatt växte mitt bröst Arkitekturskolans mörker I badhuset, en ingivelse Men det finns ju inget mer Att sitta mitt i historien Dagliga rutiner och ovanor Mitt i denna galna fantasi På hemmafronten intet nytt Hinner vi förändra världen? Det finns inga lugna områden Den Nya Motorvägens första år Allt som är nu kunde ha varit då Kvinnor representerade i historien 1 dag i mitt långa och fantastiska liv En ensam mamma drömmer att hon återvänder		Antingen eller Hon hade stadsparken i ryggen när hon drog in luft i lungorna. I förkastningssprickan låg vättern med en miljon år under den gråa ytan. Det var hennes ådror som bultade i handen, hennes hud som knottrade sig bortom bergen en sol som drog upp ur skogen. Jag är bara nyfödd, sade hon högt till staden gatorna var tomma på bilar, husen stumma kroppar i tiden. Tiden är mogen för mig, sade hon till Vättern. Hennes lår ömmade av mjölksyra och det rev i halsen, hon kände sig berusad, det doftade starkt om allt grönt - och himlen! den var som hon mindes den en gång över höglandet i Iran, hennes flykt genom Europas gryta bleknade bort med natten hennes ryggrad rätade på sig igen, hon reste sig upp hon kände det så starkt just då, att detta var hennes tid. Hon var klädd i en blå träningsjacka och jeans, hon hade sprungit. Hennes år började nu, världen vände sig om. Hon var vacker utan att veta om det. Hennes kärlek den morgonen. Jag minns den än idag, det var i en ungdom. Sen blev hon sina drömmar, hon rev dem genom magen hon lade inte undan pennan mer än för att äta, hon slutade inte kämpa mer än för att sova, det som tog livet av henne tillslut, var inte hon själv, som dom påstod, det var någonting hon insåg den där morgonen... ...antingen eller.