Startsida Tid Bank Gräns Cykel Din sko Rörelsen Inge namn Målbild Nazister Bruksort Dödsruna Vingslag En kärlek Sommartid Över gården Vita streck Alla vägar Jättehjärnan Canary Wharf Standard Oil Katten Europa Vad man faller Antingen eller Arkitektskolan Dikt om en dikt Fredag, september Koivousta Norden Mmmnnngggg snart! Några år tidigare Kring vårat oväsen Partiet förhandlar Davidstjärnans väg Generella ögonblick Nu ska alla till mars Min bror har fastnat Det kan vara en pojke Jag minns min framtid En dag slocknar näten En grav i Grängesberg Inatt växte mitt bröst Arkitekturskolans mörker I badhuset, en ingivelse Men det finns ju inget mer Att sitta mitt i historien Dagliga rutiner och ovanor Mitt i denna galna fantasi På hemmafronten intet nytt Hinner vi förändra världen? Det finns inga lugna områden Den Nya Motorvägens första år Allt som är nu kunde ha varit då Kvinnor representerade i historien 1 dag i mitt långa och fantastiska liv En ensam mamma drömmer att hon återvänder		Gräns På onsdagen gav regnet oss människoögon vi hade nått ner till havet till slut brospannet skenade iväg mot söder och asfalten rök. Vid gränsen surrade rykten om alternativa vägval där samlades motorcykelbrutna getinghoror och avgasförförda långtradariglar. De sistnämnda insvepta i silkesvitt bränsle. Det var egentligen en bild utan ett landskap, precis som du sa. Vita rutor målade mot vita väggar, en transasiatisk dagdröm, en blackout i prime-time, tanken att vi bara är det vi flyr från... och det var då när bänkens trä mörknade av den första droppen och tropiska svalg rörde vid resterna av våra fotsteg som vi i ett ögonblick återupptäckte våra primatskal: de osynliga banden, de skira slemtrådarna som förband våra kroppar den gemensamma grundkoden en gång skriven i magen på en amöbas amöba. Jag svalde, försökte inte längre överrösta motorvägens vrål. Bilvärlden är och förblir en skrikande nybruten djungel hon sänker våra singelögonblick i en aluminiumbåge klär minnet i en flamskyddsbromerad brudklänning. Vi var på plats redan en timme innan match, i den glänsande pannan på ännu en kriminalare syntes det bleka återskenet av städer som en gång brunnit: Los Angeles i ökengrytan, Khinshasa-Brazzaville i träskkryptan, Johannesburg på klippryggen, Hotell Astoria i himmelen. Den dova röda ryggraden av dammiga skräpförsäljare som svultit och mognat i rakt nedstigande led från modersamöban. Det kunde också varit Tokyo, påväg in med monorail från Yokohama och ljuden från Ginza, världens andra hjärtkammare slog pulsslag som årorna i vattnet från de stora galärerna. Städerna bröt mot varandra, deras artärer sammantvinnade deras vener ihopvuxna till en ententisk kropp deras ventiler igenkorkade deras ugnar tända deras åkrar bebyggda deras lager fyllda deras sjunkande hamnar deras skira slemtrådar dragna runt kroppen. En kropp utan mörker. På onsdagen kom regnet och vi kunde se vi for uppströms på kvällen och jag hörde åskan för första gången vid havet i öster.