Startsida Tid Bank Gräns Cykel Din sko Rörelsen Inge namn Målbild Nazister Bruksort Dödsruna Vingslag En kärlek Sommartid Över gården Vita streck Alla vägar Jättehjärnan Canary Wharf Standard Oil Katten Europa Vad man faller Antingen eller Arkitektskolan Dikt om en dikt Fredag, september Koivousta Norden Mmmnnngggg snart! Några år tidigare Kring vårat oväsen Partiet förhandlar Davidstjärnans väg Generella ögonblick Nu ska alla till mars Min bror har fastnat Det kan vara en pojke Jag minns min framtid En dag slocknar näten En grav i Grängesberg Inatt växte mitt bröst Arkitekturskolans mörker I badhuset, en ingivelse Men det finns ju inget mer Att sitta mitt i historien Dagliga rutiner och ovanor Mitt i denna galna fantasi På hemmafronten intet nytt Hinner vi förändra världen? Det finns inga lugna områden Den Nya Motorvägens första år Allt som är nu kunde ha varit då Kvinnor representerade i historien 1 dag i mitt långa och fantastiska liv En ensam mamma drömmer att hon återvänder		Dikt om en dikt Framtiden tillhör inte rymdstationer. Den tillhör oljeborrplattformar den är ensamhet den är djuphavsvalget som öppnar sig under oceangolvet pyser ut sin stank av ruvat kol och smogg framtiden är inte ljus, den är dunkel och dimma i vars famn endast den rodnande fege kan trivas och finna stigar. Framtiden är fysiskt full med djur som dör framburna till slaktbordet i anonyma massor avrättade med mekanisk trötthet, skjutna med bultpistoler i sina obetydliga hjärnor (ja, dessa slöa djurhuvuden, oförmögna att känna empati) Farsan står vid sidan av planen och vrålar sig hes kanske är det så han skjuter upp något slags beslut, kanske är det så han älskar oss bäst. Vid 60 års ålder är han påväg mot graven nu, dit vi alla ska vid olika tidpunkter. Fantastisk resa, men utsikten är inte alltid så god. Man får platser bakom en balk, i en kulvert. Då ser man inget. Under slöjan växer fysiken, kemin och tekniken. Ut ur dimman vid Mellansel, med två minuter tillgodo på tidtabellen rullar nattåget från Luleå mot Stockholm, som en rykande pulserande värmekur i mörkerkylan. en dikt till farsan, här har du din jävla samhällsvision det blev inget vidare: Silver City Vi tog pilen in till Silver City det var fredag och solen sjönk bakom spirorna samma röda klot av fusion som igår. Vi följde i en pendelbana den långa bukten viskande motorer, luftfläcktarna blåste genom min systers hår när vi steg på. Och en fjäder föll mot perongen. I hörlurarna snurrade nervstillande klor och jazzmusik heltäckningsmattan var nytvättad vänliga händer masserade nacken om du var trött de bröt för nyheter tre minuter i sju och de hade: nya terrordåd på Jordens Gata, kineserna sände sina suckar av bistånd till döende europeer de fyra raserna möttes i stadens centrum också ikväll. Där har du din jävla samhällsvision, sa min syster och räckte mig ett papper, det blev inget vidare: Silver City Dimma framåt morgonen, ljudet av en svävare i bukten det stigande insektssurret i den första solvärmda luften från undervåningen slamret av porslin, frukostmaskinens röst sipprade ut ur väggarna: "maten är klar" och jag kunde se bortom min fotända, det blommande äppelträdet i trädgården Då: jag vaknade och drömde en bultande rymd full av livslånga resor mellan stjärnor med trådar av livets saliv mellan reaktorhärdarna ute på vidderna, där det var långt mellan stoppen. Mindes för ett ögonblick gamla språk som ryska de folkslag som historiens skribenter glömt bort. en stad på jakt efter sin espirit, sin själ välkommen till Silver City ikväll. Vad tycker du? sa hon Vad tycker du farsan? sa jag Är vi påväg någonstans överhuvudtaget?