Startsida Tid Bank Gräns Cykel Din sko Rörelsen Inge namn Målbild Nazister Bruksort Dödsruna Vingslag En kärlek Sommartid Över gården Vita streck Alla vägar Jättehjärnan Canary Wharf Standard Oil Katten Europa Vad man faller Antingen eller Arkitektskolan Dikt om en dikt Fredag, september Koivousta Norden Mmmnnngggg snart! Några år tidigare Kring vårat oväsen Partiet förhandlar Davidstjärnans väg Generella ögonblick Nu ska alla till mars Min bror har fastnat Det kan vara en pojke Jag minns min framtid En dag slocknar näten En grav i Grängesberg Inatt växte mitt bröst Arkitekturskolans mörker I badhuset, en ingivelse Men det finns ju inget mer Att sitta mitt i historien Dagliga rutiner och ovanor Mitt i denna galna fantasi På hemmafronten intet nytt Hinner vi förändra världen? Det finns inga lugna områden Den Nya Motorvägens första år Allt som är nu kunde ha varit då Kvinnor representerade i historien 1 dag i mitt långa och fantastiska liv En ensam mamma drömmer att hon återvänder		En grav i Grängesberg Eftermiddagsljuset faller också över Grängesberg, och en kyrkogård i vägkröken. Där vittrar min fars far, sänkt i jorden av sina fyra söners förenade händer, hans livsverk var detta: resan bort från bygden och så långsamt, långsamt hem igen. Efter sig lämnade han sönerna, hustrun, några sånger, en knapp hyllmeter deckare, ett smycke från Israel med texten Shalom - Fred. Två schackbräden, en kaffekokare, en välbäddad säng och en tidningsprenumeration. Min fars far ligger under jorden just här. Där står nu farsan tafatt med en blomma hur ska han säga att han saknar när han inte längre minns? Det var sommar och den vita hatten satt på farfars huvud när vi fiskade i Blekinges uråldriga skärgårdvi minns inte hans ord, men hans kropp när den vandrade ut i träskor över bryggan och vi såg hur han förenade ett barndomsögonblick, en fluga i handen, med sitt vuxna jag. I min farmors hjärta lämnade han en rädsla för döden och en kärlek till schacket i ettan genom Stockholms södra förortstegel sjunker hon in i tiden för att en dag förenas, hennes ord är trötta: jag minns inte längre, jag vill inte vara gammal, i hennes dagar finns en önskan att få vara kvar bara lite till för att se världen bli ljusare igen. Min farfars grav är grävd i hjärtat av den bygd där industrisverige föddes, i det hjärtat lyser nedläggningshetsens strama neonlampa idag, och vägen kantas av den befolkning som ledarna tvingat ut i natten. Ficklampornas strålkastare söker något, ett försvunnet föremål som fallit från ett bilfönster eller ett tåg. Kanske en idé, en dröm om något annat. Här har tusentals människor emigrerat mot framtiden rest från sina barndomsögonblick (en fluga, en brygga, en sommar) och siktat uppåt. Deras mödors belöning går att sammanfatta så: fyra söner, en blomma på graven när vi passerar förbi en gång varje år. Det är i februari, röken ur våra munnar står mot skyn som en gång kolmilornas bolmar ropade genom trakten. Hej Gunnar. Bli kvar där du är. Vi kan se på tallen vid din sten att jordens värme nu omsluter dig och förenar dig sakta åter med ursprunget.