Startsida Tid Bank Gräns Cykel Din sko Rörelsen Inge namn Målbild Nazister Bruksort Dödsruna Vingslag En kärlek Sommartid Över gården Vita streck Alla vägar Jättehjärnan Canary Wharf Standard Oil Katten Europa Vad man faller Antingen eller Arkitektskolan Dikt om en dikt Fredag, september Koivousta Norden Mmmnnngggg snart! Några år tidigare Kring vårat oväsen Partiet förhandlar Davidstjärnans väg Generella ögonblick Nu ska alla till mars Min bror har fastnat Det kan vara en pojke Jag minns min framtid En dag slocknar näten En grav i Grängesberg Inatt växte mitt bröst Arkitekturskolans mörker I badhuset, en ingivelse Men det finns ju inget mer Att sitta mitt i historien Dagliga rutiner och ovanor Mitt i denna galna fantasi På hemmafronten intet nytt Hinner vi förändra världen? Det finns inga lugna områden Den Nya Motorvägens första år Allt som är nu kunde ha varit då Kvinnor representerade i historien 1 dag i mitt långa och fantastiska liv En ensam mamma drömmer att hon återvänder		Målbild Min flicka färdas in mot hjärtat av tillväxtens sken I hela storstadsområdet, med dess reumatiska motortrafikleder hallucinerade tunnelkomplex olika zoner av mord och bräckt blod, kundvagnsgetton skivsamlare och träskmarker med sjunkande tuppkammar, där radiostationernas predikanter flämtar budskap riktade till självmordsbarn vid skampålar och säkerhetens strutmunnar som ständigt hotar att erodera fernissan av människan över hela den koloniserade arvejordens yta: kuk i fitta, skumgummimodeller av lycka och bilkarosser som blinkar brottsstycken av konversationer freestyle…stenslunga…porrkanal…sprutor Golgata…mitt ibland oss…ett decennium myndigheter bultar på lägenhetsdörren diskreta försäljningsrytmer över torgen ventilationssystemen surrar ”bög bög bög” självmordsbombande renhållningsarbetare går i sina ändlösa förberedelser för att slå tillbaka 200 Prozackurer i matkön med 200 olika språk pundare och ickepundare stirrar på varandra alla blekta av krigshetsens hångelreklam Denna mobilisering och avmobilisering i hela storstadsområdet över vilket det svävar begrepp som social isolering, dubbel segregering, autonoma territorier, stigmatisering exploderande arbetskraftsinvandring. Här talar affärskolleger om att kommunicera, adaptera när de manuella jobben transformeras ”jag ska bli rörlig, våga släppa taget, jag är högutbildad akademiker Ensam” Min flicka sitter med blöta strumpor i hotellobbys tänker: man kan inte lita på någon ikväll ser hon hur regnet förebådar jordbävningar billjusen spurtar längs djupa löparbanor bluesen över rangerbangården och det är inget underverk det vet vi nu, det är snarare en slags slumpmässig organisering dominansförhållanden missförhållanden skillnaden mellan gräsplaner och glastorn, det är läkare som kör omvägar runt de döende på väg till privatklinikernas tysta ro och gummiplantornas kontinuitet, det är allt detta i skuggan av skapelse och undergång. Högfärdiga skellett av stålbalkar ute i flygplatsernas torra strupar de eviga korridorerna av offentliga toaletter med köttbitar i avloppet och ljumna element en kropp av svagström och väntplatser som sträcker ut sig växer skriker kräver nya katedraler till sin egen ära och med miljoner födelsemärken som alla bär på cancerns terroristpotential Skolor trevande med pedofilfingrar över barnhjärnornas öppna instrumentbrädor forskare med matsmältningsproblem på väg hem i tunnelbanerunket, sitter på sätet bredvid min flicka som håller hårt i sitt inre hedlandskap för att inte glömma hudens strävhet i öppen luft hon viskar i rutans epileptiska spegelbild ”det senaste decenniet har vi varit på väg i en rörelse utan att egentligen röra oss, vi har inte färdats bortåt inte utåt bara runt, runt i mallströmmen” Min flicka, med en inköpslista skriven i hjärnbarken, alla dessa härliga ting att ha funderar på vilken klass hon tillhör vilket kön hon älskar, vilken droppe av alla dessa kroppens droppar som är hennes egen Storstadsområdet sjunker ner i jorden, år efter år, så omärkligt långsamt att man vänjer sig anpassar sig, idag bygger arkitekterna högre för att de översta våningarna ändå ska ha utsikt över den sjunkande staden, dess ljusmosaiker röken från zonerna, dimman som dånar in mot rutorna och förstörelsen, byggkranarna, rörelsen den urbana själen ovanpå miljarder döda plantor Välkommen till vår banlieue, vårt arrondissement i staden vår invandrartäta förort och våra elektronikföretagsområden Parkeringsrutor över hela magen kräkmedel till vrakpriser i gathörnen klubbar nerkilade i fickor under husen vräkta människor, pensionerade människor vandrar i nötta cirklar genom rondellerna från tunnelbanan upp till torget genom en skala av betongnyanser allt detta uppfört efter ceremoniella knullfester i ingenjörssekternas villor, i det cyklopiska grindsamhället vi måste sätta en flicka eller en pojke till världen på ett ställe där fötterna inte sjunker ner i jorden min älskade flicka sitter på en parkbänk trafiken som ett avlägset stenfall i baktakt regnet lutar åt söder, det blir solsommar hon släpper ner benen i gruset och sju år senare är vi lågor på en kust