Startsida Tid Bank Gräns Cykel Din sko Rörelsen Inge namn Målbild Nazister Bruksort Dödsruna Vingslag En kärlek Sommartid Över gården Vita streck Alla vägar Jättehjärnan Canary Wharf Standard Oil Katten Europa Vad man faller Antingen eller Arkitektskolan Dikt om en dikt Fredag, september Koivousta Norden Mmmnnngggg snart! Några år tidigare Kring vårat oväsen Partiet förhandlar Davidstjärnans väg Generella ögonblick Nu ska alla till mars Min bror har fastnat Det kan vara en pojke Jag minns min framtid En dag slocknar näten En grav i Grängesberg Inatt växte mitt bröst Arkitekturskolans mörker I badhuset, en ingivelse Men det finns ju inget mer Att sitta mitt i historien Dagliga rutiner och ovanor Mitt i denna galna fantasi På hemmafronten intet nytt Hinner vi förändra världen? Det finns inga lugna områden Den Nya Motorvägens första år Allt som är nu kunde ha varit då Kvinnor representerade i historien 1 dag i mitt långa och fantastiska liv En ensam mamma drömmer att hon återvänder		Inatt växte mitt bröst Inatt växte mitt stora bröst sig ännu större. Nu i dagarna och veckorna som kommer ska jag resa med tåg upp till södra skogslänen Sverige, jag försöker säga älskade land men det är som om det gick en man bredvid mig, något i hans rörelser, hans böjda kropp får mig att tiga. Inne i ett älskande par finns ett svältande par ute på vägarna i Europa har poliser funnit oregistrerade långtradare med tunga handeldvapen mer i skymundan bildas nya fotavtryck på kontinentgränsens lackmuspapper Min generation av flyktingar, hur många mil kan man gå på en natt med blod i stövlarna och släktfoton i magen? Hur många köer kan man sitta i, medan man längtar efter att skilja sig? Ibland kallar man vår tids rymd för Tokyo Metropolitan Parking Lot vi har ju slutat röra oss i den vi har klivit ner i transportsystemens kloaker genom lagren av stålrör kan man ibland ana att det är molnigt. Mitt stora bröst är svullet – det är fyllt av längtan, saliv och fradga all samlad hunger som vi inte klarar av att stilla idag. Tänk att flytta lite krafter från borrmaskinerna och när jag suckar under promenaden, du förstår: jag har fortfarande känslan av statsmaktens automatkarbin kvar i mina händer