Startsida Tid Bank Gräns Cykel Din sko Rörelsen Inge namn Målbild Nazister Bruksort Dödsruna Vingslag En kärlek Sommartid Över gården Vita streck Alla vägar Jättehjärnan Canary Wharf Standard Oil Katten Europa Vad man faller Antingen eller Arkitektskolan Dikt om en dikt Fredag, september Koivousta Norden Mmmnnngggg snart! Några år tidigare Kring vårat oväsen Partiet förhandlar Davidstjärnans väg Generella ögonblick Nu ska alla till mars Min bror har fastnat Det kan vara en pojke Jag minns min framtid En dag slocknar näten En grav i Grängesberg Inatt växte mitt bröst Arkitekturskolans mörker I badhuset, en ingivelse Men det finns ju inget mer Att sitta mitt i historien Dagliga rutiner och ovanor Mitt i denna galna fantasi På hemmafronten intet nytt Hinner vi förändra världen? Det finns inga lugna områden Den Nya Motorvägens första år Allt som är nu kunde ha varit då Kvinnor representerade i historien 1 dag i mitt långa och fantastiska liv En ensam mamma drömmer att hon återvänder		Arkitektskolan Han öppnar ögonen, ser ut genom arkitektskolans fönster världen är ännu delvis kvar, lite blekare än förra året. Han har krupit in i lokalerna för att förändras ännu en gång vid ritbordet tränger han in projekten, han lär sig tänka igen och för varje dag glömmer han en bit av den tid då han kämpade vid kopieringsmaskinen, med banderolltyget, kaffebryggaren, mötesprotokollet och de folktomma nattgatorna. Det är hans dagar, om kvällarna försöker han vara människa, vad det nu egentligen är, han sitter vid köksbordet läser och läser, byter kanal, det handlar om världen från europa till oceanien, höst och vår rör sig genom världsdelarna. De försöker alla förstå tidens tecken, de är unga medborgare talar om det som alla försöker förstå: förtrycket, terrorn, de stora mönstren och de små föräderierna allting rör sig omkring dem och de är ändå bara tre, tre bland miljoner och åter miljoner människor som sitter vid köksbordet och läser, byter kanal, försöker förstå de stora mönstren. Tänker han. Och förundras över det monumentala i hela denna värld av människor som alltid är i rörelse i amerika säger de: come together as a nation det kan man skratta åt, men han förstår vad de menar den där känslan av samhörighet han alltid letar efter, han som snart fastnat i sitt utanförskap. Han hade drömmar när han var yngre, han skulle till månen, han skulle skriva bort förtryckarna men han blev kallad geni när han var alldeles för ung det höll på att förstöra honom, han sov på stranden när våren kom en gång för länge sedan, och förändrades då, klev ut ur skolmörkret gick längs gatorna där färgen flagnade av från barndomen sen ville han knulla i fem år, nu kallas han inte geni längre, nu ska han förändras igen. Han ska marschera längre in i havssträndernas strimmor, den ljusa kontinenten ligger i vårt syd, vi stålsätter oss Och nu: monsunregnen jagar in varandra över kontinentkusten i öster fågelstrecken finner stigar i himmelen från syd till norr det är ju naturligt: tingen har som mest färg när de är nya, sen slits de, rodnar Utanför ögonvitorna faller höst och vår genom världsdelarna någonstans en ristning i jorden, en mätutrustning ritar kurvor i dalgångar vandrar karavaner av nomadiserande stora djur runt städerna växer halten av koncentrerade näringsämnen maskineriet fungerar ännu som det ska, som det gör. Han vaknar med fingret i luften, står givakt i ett hörn av arkitkektskolans korridorer. Runt hörnen slirar bussarna lastade med skolelever tågen angör sina tidtabellspunkter fem minuter försenade. Och kvar på perrongen.