Startsida Tid Bank Gräns Cykel Din sko Rörelsen Inge namn Målbild Nazister Bruksort Dödsruna Vingslag En kärlek Sommartid Över gården Vita streck Alla vägar Jättehjärnan Canary Wharf Standard Oil Katten Europa Vad man faller Antingen eller Arkitektskolan Dikt om en dikt Fredag, september Koivousta Norden Mmmnnngggg snart! Några år tidigare Kring vårat oväsen Partiet förhandlar Davidstjärnans väg Generella ögonblick Nu ska alla till mars Min bror har fastnat Det kan vara en pojke Jag minns min framtid En dag slocknar näten En grav i Grängesberg Inatt växte mitt bröst Arkitekturskolans mörker I badhuset, en ingivelse Men det finns ju inget mer Att sitta mitt i historien Dagliga rutiner och ovanor Mitt i denna galna fantasi På hemmafronten intet nytt Hinner vi förändra världen? Det finns inga lugna områden Den Nya Motorvägens första år Allt som är nu kunde ha varit då Kvinnor representerade i historien 1 dag i mitt långa och fantastiska liv En ensam mamma drömmer att hon återvänder		En dag slocknar näten En dag slocknar näten från norra ishavets morgon, till antarktis natt lysmaskarna på kontinentgolvet bryter inte längre vägar genom mörkret stadshjärtats kamrar stelnar i sin rörelse och lämnar blodet ute i artärerna det sker nästan ljudlöst: allvarsamma vindar målar ut snötäcket över kvarglömd bråte havet sträcker frånvarande på sig och drar strändernas vrakgods ner i djupet strax efter klockan tre Greenwich Time tystnar den sista dieselmotorn isen knackar försiktigt små hål i fönsterglasen och kryper in; in i vardagsrummens soffgrupper, sovrummens lakansskåp, och människorna, hårda som vaxdockor i ett minneskabinett. En dag rasar rymden in genom taket med sin matematik in i förbundet mellan människor rasar mörkret och kyler planeten åter. En dag - men inte än. Ännu vaknar vi till ljudet av människans skratt och stöveltramp slamret från maskiner och gråten från de små rytmen från husen där människor fantiserar ekot från pelarsalarna där vi filosofierar. Ännu talar radion om normal morgontrafik med köbildning i Tingstadstunneln. Solen går upp och regnet faller ner det händer att det går veckor och år utan att något särskilt sker vi går runt i våra undersköna cirklar av rutiner; ännu en tid vi öar av medvetandets existens i det långa långa mörkret.