Startsida Tid Bank Gräns Cykel Din sko Rörelsen Inge namn Målbild Nazister Bruksort Dödsruna Vingslag En kärlek Sommartid Över gården Vita streck Alla vägar Jättehjärnan Canary Wharf Standard Oil Katten Europa Vad man faller Antingen eller Arkitektskolan Dikt om en dikt Fredag, september Koivousta Norden Mmmnnngggg snart! Några år tidigare Kring vårat oväsen Partiet förhandlar Davidstjärnans väg Generella ögonblick Nu ska alla till mars Min bror har fastnat Det kan vara en pojke Jag minns min framtid En dag slocknar näten En grav i Grängesberg Inatt växte mitt bröst Arkitekturskolans mörker I badhuset, en ingivelse Men det finns ju inget mer Att sitta mitt i historien Dagliga rutiner och ovanor Mitt i denna galna fantasi På hemmafronten intet nytt Hinner vi förändra världen? Det finns inga lugna områden Den Nya Motorvägens första år Allt som är nu kunde ha varit då Kvinnor representerade i historien 1 dag i mitt långa och fantastiska liv En ensam mamma drömmer att hon återvänder		Partiet förhandlar Där sitter jag med en penna utlämnad åt ödsligheten den vidsträkta ensamheten och ovissheten som en linjalritad skymning från norr till söder ombord på motorvagnsbuss 7352 påväg mellan partimöten i byarna. Slamret från syllarna och den erfarna dieseln ord från vår rörelses historia och dess nutid försöker förstå varandra i pennspetsen det är i halvdunklet, morgondiset, den tunga natten full av migrän och törstande medlemmar, ombudsmän, som letar efter en begriplig ledare, en förklaring, en strategi ett budskap att göra till sitt eget. Byte på Emmaboda station i kompakt nattmörker till Intercity 313 med rester kvar från Göteborg. Det är valrörelse, seklets första, avslagen vi befinner oss på defensiven fast det i dessa dagar borde vara precis tvärtom. Någonting måste kunna mobilisera, kalla upp oss alla på fötter man trodde stöveltrampet skulle föda motstånd men avdelning efter avdelnig suckar trött: Det går inte. Vi orkar inte i år. Partiet förhandlar med värk i hjärtat tvingas man inse att partiet hellre förhandlar än mobiliserar - hellre kompromissar än gör politik mot fascisterna. Min penna reser i mörker landar stundtals på en ljuspunkt ett upphåll, avstigningar, påstigningar en kopp kaffe på ett möte medlemmar, ombudsmän, upprörda över att de stora dagstidningarna spelar fascisterna i händerna. Själva saknar vi strategi, vi skiljs från vår klass vårt existensberättigande. Vi ser det ske, min penna skriver att det sker medlemmar, ombudsmän, vet att det sker men våra röster mäktar inte att formulera ett svar.