Startsida Tid Bank Gräns Cykel Din sko Rörelsen Inge namn Målbild Nazister Bruksort Dödsruna Vingslag En kärlek Sommartid Över gården Vita streck Alla vägar Jättehjärnan Canary Wharf Standard Oil Katten Europa Vad man faller Antingen eller Arkitektskolan Dikt om en dikt Fredag, september Koivousta Norden Mmmnnngggg snart! Några år tidigare Kring vårat oväsen Partiet förhandlar Davidstjärnans väg Generella ögonblick Nu ska alla till mars Min bror har fastnat Det kan vara en pojke Jag minns min framtid En dag slocknar näten En grav i Grängesberg Inatt växte mitt bröst Arkitekturskolans mörker I badhuset, en ingivelse Men det finns ju inget mer Att sitta mitt i historien Dagliga rutiner och ovanor Mitt i denna galna fantasi På hemmafronten intet nytt Hinner vi förändra världen? Det finns inga lugna områden Den Nya Motorvägens första år Allt som är nu kunde ha varit då Kvinnor representerade i historien 1 dag i mitt långa och fantastiska liv En ensam mamma drömmer att hon återvänder		Vingslag Min flicka hemma med den nyfödde vad håller du i händerna just nu? känner du det lilla barnets saliv mot huden som jag känner fukten rinna ner längs mina smala sjumilaben? så långt har de marscherat nu, de är lånta de tillhör kronans materiel, de håller i evigheter och det kommer jag behöva för att springa som fan när det blir växelvisframåt i 50 km/h stegen knarrar gnäller maler vidare ett steg till ett till - jag fick just en tanke! det faller ett mörkt regn över den svenska skogen ett regn som håller i sig, som letar sig in på kroppen och jag tänker att om det finns År, så är detta ett År när våren dröjer alltför länge och vintern hänger kvar tung som en bila över våra trögstartade jeepar när tidiga svalor faller ner från frusna skyar kallade av knallpulverskottens sömniga smällar och barnen som lekte på gårdarna i staden skräms ut ur förbundet mellan människor. Ledare kommer och ledare går över åkrarna där leran fryser av frosten och kängorna rostar i kölden ser jag ett liv sträckas ut till en räcka en stig genom skogen, en människa han ligger med ansiktet tryckt mot marken med karbinen tätt intill kroppen med svetten stelnande i kalsongerna han väntar på att få en stunds vila han är vaksam men också frånvarande förlorad för allt mänskligt för alltid han är inte längre vad vi kallar en människa har upphört vilja vara det, han faller in i små cirklar, dåliga vanor en maskin, blott en maskin. Nya ledare kallar oss in under fanorna för att tjänstgöra i nya arméer och oavsett vad de heter så är vi flockdjursbetingade: vi följer dem, de förför oss, de förslavar oss min flicka hemma och den nyfödde glöm mig inte jag är bara värk värk och leda mitt i ett av historiens enorma långsamma vingslag